BOLLNÄS Intervju med Björn Skjefstad 21 dec. 2006 interjuvare liselott kulturpedagik b
Intervju med Björn Skjefstad
Björn är född och uppvuxen i Nord Norge. Idag är han amatörteaterkonsulent och skådespelare på Folkteatern i Gävle sedan tio år tillbaka, och han har en gedigen meritlista som till stor del kretsar kring teater. På fritiden täljer han masker i trä. Året var 1967 när han vid nitton års ålder första gången kom i kontakt med teatervärlden. Hans dåvarande rumskamrat Ludwig var statist på Det Norske Teatret i Oslo. En dag övertalades han att ersätta Ludvig som statist och det ledde till att Björn anställdes som statist. Han blev även daglig ledare för teatrets ungdomscenter Bikupan och efter en pantomimkurs blev han utvald som en av tio statister av en polsk regissör. Bara för att ge ett axplock ur meritlistan kan det nämnas att Björn varit pantomimlärare, teaterlärare, dramalärare, teater och musicalregissör för otaliga teateruppsättningar samt att han medverkat som teaterskådespelare i en lång rad av uppsättningar och på många olika platser. Björn tycker att han lever ett väldigt rikt arbetsliv och förutom skådespelandet på Folkteatern så deltar han i diskussioner om pjäser, ger och bearbetar pjäsförslag, är behjälplig med dramaturgi och står även till förfogande med information och marknadsföring vid behov. Han ser det som att han är lyckligt lottad som har en befogenhet att kunna få lägga sig i det mesta och med de erfarenheter han har så är det glädjande att få dela med sig av dessa. Den uppgift som följer med teaterarbetet är att få sprida glädje för befolkningen och för teatern som helhet. Han vill ge kraft åt människorna så att livet är värt att leva och ser att möten mellan människor i länet är jätteviktiga. Det är också viktigt att skattepengarna blir använda på ett bra sätt. Publikunderlag finns ju här i Gävle men så finns det ju många människor som bor i glesbygden som också borde få ta del av professionell kultur. Med det synsättet har han motstått frestelsen att söka sig söderut de senaste tio åren och kan ser sig i sin yrkesroll som den som går lite motströms. Hans uppfostran om att man ska arbeta mycket och förtjäna de pengar som man får har stått som ett orubbligt förhållningssätt och både privat- och arbetsliv blandas ihop på ett bra sätt. Det är viktigt att kunna ha en plätt eller en yta där man är kung eller drottning för att känna att man är duktig eller unik inom något, säger han. Arbetstiderna varierar men han reser runt i länet på dagarna och har ett kontor hemma där han kan arbeta på kvällstid och vid repetitioner blir det strängare arbetstider. Inför vårens premiär, Nikio Och Den Store Samurajen, ska det hållas repetitioner i åtta veckor. Hans lärare har haft stor betydelse för hur hans vägval har sett ut och som han säger det ”jag har blivit skickad vidare” eller ”adopterats” så har han fått de kontakter som han behövt eftersom. Det har funnits lärare som uppmanat honom att gå till ”den eller den”. I andra fall har han blivit tipsad till andra som tagit kontakt med honom. Han har hela livet lagrat det hans lärare lärt honom och viktiga erfarenheter och lärdomar har hela tiden byggts på. Björn har även varit projektmakare och frilansare tills för tio år sedan. När han frilansade i Stockholm under tio års tid, arbetade han hela tiden med projektarbeten som han kunde leva bra på och de grundade sig på att han uppsökte problematik som han ville jobba med. Han fick en sorts rutin på att ha uppslag på ca tio projekt varav ett av dem blev av. På så sätt lärde han sig att se vilka projekt som hade bärkraftighet och kunna gå vidare med. Det som blev det utvalda projektet satsades det stenhårt på. Många av Björns gamla och i vissa fall döda lärare driver honom fortfarande med det ansvar för de erfarenheter som han har fått av dem. Nicklas Brunius, dramaturg på riksteatern är en av lärarna som betytt väldigt mycket och som även har gått bort. På sextiotalet kom han med en konkret arbetsmetod (från Berlinensemblen)om hur man ska kunna analysera en teatertext och angripa ett manus för att göra det till sitt. Han lärde sig bl.a. tankeknep om hur man bemästrar sin tillvaro. Han var väldigt generös och sa inte nej till kurser. Arne Andersson är en annan otrolig lärare han nämner. Han är regissör på svenska riksteatern för stora utomhusspel. Han har lyft hela bygder till sin historia. Brunius var en sådan person som sa att ”nu kan jag inte lära dig mer Björn, nu skickar dig vidare till Arne”. Det var en slags lärare- elevstafett. Själv gav Björn till Peter Oskarsson frågan: kan jag få bli din elev? Svaret: Javisst, om jag får bli din elev! Om det säger han att han har varit mycket elev men också samtidigt lärare, och att det är viktigt att få påfyllning så att det inte bara stannar vid att ge. Man får se till att uppsöka de lärare och inspirationskällor man tycker är bra. Den som gett mycket inspiration på sista tiden är den otroliga träskulptören Per Nilsson-Öst som vid åttiosju års ålder, tar emot honom med öppna armar för att lära honom hur man ska behandla ett ansikte. Han blir väldigt glad och Björn ser det som att människor som får bli ”använda” och dela med av sina kunskaper och erfarenheter visar en sorts tacksamhet för det. Att han började med träskulpturer i början på år 2000, var en tillfällighet. På Folkteatern fanns det en efterfrågan på teatermasker till en föreställning och det var svårt att få fram några. Björn säger att det är rent löjligt att berätta om när han för fyra år sedan gick ”i vebon” och såg de ruttna stockar som låg där, att det slog honom att om man kapar med motorsågen så har man i princip en mask. För det var bara ruttet inuti och så kunde man använda yxan att forma med. Samtidigt upptäckte han att hans pappa som han aldrig hann träffa varit finsnickare och först i anknytning till pappans begravning fick han se att hans slöjdarsaker allt ifrån hörnskåp till allehanda föremål prydde väggarna. Peter Oskarsson upptäckte att han var duktig på att forma masker och då skickades han frikostigt i en månad till Italien för att lära sig mera av den stora maskmakaren Donato Sartori. Donato hade gjort fyrtio glasfibermasker till Sagan om Orestesföreställningarna. Nu när Peter Oskarsson som drivit ”trämaskfrågan” har slutat, på folkteatern så behövs inte heller fler masker. De har ingen masktradition på folkteatern och man kan inte heller begära att skådespelarna ska ”gå med en träplanka i ansiktet”, som han uttrycker det. Men Björn ställer ut och eller säljer sina masker. För tillfället när jag besökte Björn i hans hem i Vallsta, så befann sig i princip alla masker på utställning i Hudiksvalls konsthall. Björn tänker sig framtiden till att börja med en treårsperiod fram till pensionen, som att han täljer sig ur teatern och in i en förankring med glesbygden på orten där han lever idag. Han är bl.a. med i en täljgrupp. Han vill inte ”stå där” med ”bara teatern”. Teatern kommer han dock att fortsätta med efter pensionsåldern, det har han hört sig för om.
Om han skulle få göra ett drömprojekt så skulle det vara att jobba med författaren och dramatikern Torbjörn Säfve om nazismen och om ”pricktanten”. Han berättar att pricktanten är en kvinna som kom till hans bygd på sextiotalet och försvann efter några år. Under de få åren i bygden satte hon igång ”saker” och förutom att hon var jude så hade hon varit i kvinnokoncentrationslägret Ravensbruck. Medan hon bodde i bygden så ”prickade” hon hela huset både ut och invändigt och därför blev hon kallad för pricktanten. Björn säger att det finaste med hans jobb nog är att få den positiva feedback som man kan få men han ställer sig heller inte trilsk till att man även kan få negativ kritik när man jobbar med andra. Som gammal regissör så vet han t.ex. att när han pratar så slarvar han och så pratar han för mycket. Det är bara tacksamt att bli justerad. När han ser tillbaka på sina projekt och allt han har varit med om så tycker han verkligen att han har realiserat det han velat göra. Han har bara för att nämna något, regisserat ett sjuttiotal pjäser varav ett tjugotal professionellt. Han har kort och gott levt ett lyckligt arbetsliv sedan nitton års ålder.
