Den stora frågan var hur gör man?

Björn ligger vänd mot bygdegårdens salsfönster i öppen kista. Han har sin röda filt, den han hade på sjukhuset, om sig och vid fötterna har Mia och barnen Simon, Ebba och Isak ställt trämasken som Björn hade i föreställningen Elektromagnetismen på Stenegård.

Utanför är dagen blå. I samlingssalen röd, av Björns filt, och barnens röda, hjärtformade heliumballonger runt kistan. Om döden, och om hur de ville att deras kroppar skulle tas om hand efter döden, talade Mia och Björn om långt innan Björn insjuknade.
– Vi ville dö hemma, och Björn ville ner i jorden i urnlunden i Arbrå, berättar Mia.

När Björn, Mia och barnen fick veta att Björns lymfcancer inte var behandlingsbar inleddes ett nytt samtal, om respekt och värdighet som småningom utmynnade i en bild av hur de ville ”ha slutet”. Begravningen skulle bara borgerlig, vara en fest – ett glatt avsked med sång, musik, mat, vin, samvaro och mycket prat.
– Det viktigaste, säger Mia, var att allt skulle ske med värdighet, och jag frågar vad hon och Björn menade med värdighet.
– I början, efter att Björn fått sin diagnos och låg på sjukhuset i Gävle, handlade värdighet mest om att han fick vara tillsammans med sina arbetskamrater. Att vi kontaktade Björns vuxna söner, släkt och vänner så att han fick ha dem hos sig. Att han fick en varm filt, helst en röd. Att vi tog dit några av hans träansikten. Att han fick finnas i ett eget sammanhang. Det är viktigt att få vara sin egen person när man ligger på sjukhus. Också i relation till vårdpersonalen, att ha något mer att tala med dem om än det som rör sjukdomen, säger Mia. Och senare?

– Att Björns syn på döden skulle respekteras. Att vi använde bygdegården för begravningen. Att han kunde ”se” hälsingebergen – samma utsikt vi har från köksfönstret hemma – från sin kista. Och att han skulle vara med under begravningsceremonins måltid. ”Jag vill vara med när ni äter fisksoppan”, sa Björn bara veckan innan han dog.

2 januari, under sin vistelse på Akademiska sjukhuset i Uppsala, fick Björn en känsla av, och ett slags visshet om, att han inte skulle överleva. – Det har jag förstått nu efteråt, säger Mia och berättar att Björn då tog kontakt med sjukhusprästen, och fick prata av sig både ångest och vrede, och att han efteråt ringde hem och ville att vi skulle gifta oss nästa dag.
– Vi fick ett dygn tillsammans, tack vare min syster Bella som tog hand om våra barn. Jag fick gråta med både Björn, hans arbetskamrater, och personalen. Min bror Johan kom förbi, precis när vi fick Björns diagnos, och jag fick någon nära som höll om mig. Den tiden blev en ventil för oss, vi pratade, grät och skrattade, bara Björn och jag. Det kändes så bra att få den stunden, bara vi två. Och att få tala med läkare och personal om hur vi bäst kunde hjälpa våra barn. Deras råd var, ju mer barnen är med och ser, desto lättare är det att förklara det de inte förstår. Det har hjälpt mig mycket.

Mia och Björn vigdes 4 och 5 januari på Akademiska sjukhuset. Ena dagen i närvaro av endast prästen, nästa dag tillsammans med Simon, Ebba och Isak, som också fick ringar. Sin sista sjukhustid tillbringade Björn i Gävle. Där fick familjen eget rum med soffa, fåtöljer och tv som gjorde det möjligt för Björn att ha en vardag med Mia, barnen, släkt, vänner och arbetskamrater. Drygt en månad senare fick Björn och Mia veta att Björns cancer inte var behandlingsbar, och att han hade mellan två veckor och tre månader kvar att leva. – Björn tog beskedet väldigt lugnt, han var redan varse och hade accepterat att livet inte är för alltid.
Och du?
– För mig var det som tiden stannade. Plötsligt fanns bara här och nu, och vi visste att det var dags att åka hem.
Mia slutade arbeta för att sköta Björn på heltid och började ordna för Björns sista tid. – Jag kontaktade hemtjänsten och palliativa teamet. Sjukhuspersonalen var till stor hjälp.Vi fick låna en sjukhussäng, och även andra hjälpmedel. Att få hjälp med allt det praktiska betydde mycket för värdigheten, säger Mia.

Att Mia även skulle sköta det mesta runt Björns död var självklart för henne och Björn. Som att beställa hem kista och med hjälp av nära och kära lägga Björn i den. Boka begravningsbil från hemmet till bårhuset, och för begravningsdagen. Ställa i ordning bygdegården för begravningen. Låta göra en minnestavla, som Mia ritat, till Björns plats i urnlunden i Arbrå. Be en av Björns vänner att tillverka en urna. Björns sista tid hemma fylldes med vardag med umgänge, läxläsning, tv, prat och närhet.

– Han tyckte det var skönt att vara hemma igen, och att få dö i sitt eget hem, tillsammans med mig och barnen.
Mia berättar också om samtalen med barnen vid köksbordet. ”Skulle alla vara hemma när pappa dog?” ”Tänk om han skulle dö och vi inte var där?” – Det var viktigt att jag planterade den tanken hos dem, och att ta bort så många framtida eventuella ”dåliga samveten” som möjligt. Men den stora överhängande frågan var, trots alla förberedelser, ”hur gör man?”
– Döden säger ju inte till, fortsätter Mia och berättar om balansgången mellan att ha beredskap inför Björns död, och att samtidigt leva så normalt som möjligt.
– Men hur man än förbereder sig vet man inte vad döden innebär förrän den kommer. Inte ens beskedet om att Björn skulle dö gjorde att jag förstod.
Vi sitter hemma hos mig och pratar och gör en paus i samtalet för att släppa in lite vardag, och Mia berättar att hon så småningom ska skriva en bok om döden.
– Det är viktigt att människor får veta att döden egentligen omgärdas av få restriktioner. Och att man faktiskt kan bestämma det mesta själv. Man ska handla utifrån sitt hjärta och sin intuition, gör man fel säger alltid någon till och hjälper en till rätta.

Intervjun fortsätter och Mia berättar om det som skulle komma att bli Björns sista dag; 6 mars. Och en av familjens vänner i byn, Rolf, kom och hälsade på. – Det var skönt med alla vänner som kom till oss, så att det var liv och rörelse runt Björn. På det viset blev det lättare med alla vardagssysslor som läxläsning och matlagning.
5 mars fick Björn ett epileptiskt anfall och de åkte till sjukhuset.
– Där konstaterades att Björn var inne i slutfasen. När vi åkte hem nästa dag fick vi veta att Björn möjligen hade ett par dygn kvar att leva.
6 mars förändrades så Björns andning.
– Jag och barnen satte på en film i vardagsrummet där Björn låg, och Rolf som suttit en stund med Björn gick hem. Jag satte mig hos Björn och barneni soffan – som vi brukade när vi tittade på film. Jag berättade att natten kunde bli lång.

40 minuter senare, klockan 20.40, slutade Björn att andas.
– Han dog med sitt huvud i mitt knä och med barnen runtom sig. Precis som han ville.
Mia berättar att Ulla från hemtjänsten, som kommit 15 minuter innan, hjälpte Mia att klä Björn.
– Ullas kunnande blev en trygghet. Att Björn skulle ha på sig de kläder han tyckte om till vardags handlade om värdighet.

Mia gör en paus, och fortsätter:
– Så stod vi där med Björn död och den stora frågan ”vad gör vi nu?”, och med ens kändes det så naturligt och självklart att Björn skulle stanna hemma med oss. Så att vi kunde göra fint för honom. Men också för att barnen skulle få vänja sig vid att pappa är död.
Mia berättar att hon och barnen sov hos Björn den natten. Precis som de gjort alla nätter under Björns sjukdomstid.
– Jag blev glad när barnen ville det, det gjorde vi även natten vi fick hem kistan.
Många av familjens och Björns vänner kom hem Björns sista dagar.
– Det var viktigt för barnen att se ledsna, men avslappnade, vuxna som tog farväl.

Var Mia hämtade sin styrka ifrån?
– Björn, barnen och jag har alltid gjort allting tillsammans, och Björn och jag har aldrig gömt undan svårigheter eller sorg med omskrivningar. Vare sig för oss själva eller för barnen. Jag vet inte om man får styrka nånstans ifrån. Det som ska göras måste göras. Jag har alltid varit stark i krissituationer. Jag tror att jag får styrka av goda minnen och av att gråta. Gråta och tala högt om det som är svårt gör att spänningarna släpper. Det är också lättare att vara praktisk då. Och att minnas det goda, och skratta.

Och nu? En ny årstid är här, Ebba har fyllt elva och vardagen har återtagit sin form och fått ett nytt innehåll.
– Jag tror att det finns en andevärld, att Björn finns i mig och barnen och våra liv. När mormor dog var jag sju år, mamma sa att mormor fortfarande fanns kvar hos oss, men att hon inte längre syntes. Det tror jag fortfarande på.
En ängel passerar genom rummet – eller om det är en ”vingelbagge” – när Mia berättar att Isak, fem år, ville vara med och göra fint åt pappa i bygdegården.
När begravningsentreprenörerna bar in Björn i samlingssalen sprang Isak fram till cd-spelaren och satte på ”Vingelbaggens sång”.
– Björn spelade vingelbaggen i Folkteaterns uppsättning av Trollkarlen från Oz, och sjöng den som vaggsång för Isak när han var liten. Det var en fantastiskt fin stund som jag fortfarande får styrka av att tänka på.

Björns fest var ett knytkalas, vilket gjorde många delaktiga, och i stället för att ge blommor ville Björn och Mia att vi gäster skulle skriva dikter att lägga i en skål vid Björns huvudgärd. Några läste upp sina dikter. Andra tog tysta farväl, medan ytterligare andra höll tal. Eller musicerade, som de tre spelemännen eller, i likhet med Tommy Nilsson, sjöng sina avsked.

Ceremonin avslutades med att Peter Oskarson läste valda delar ur Eyvind Johnsons roman ”Krilon själv”.
Efteråt tog barnen med sig de röda ballongerna ut på gårdsplanen och släppte dem fria. Sedan vi hade ätit av fisksoppan, pajer, ost, druckit vin och fikat i samlingssalen – med Björn i sin kista – bars han ut till bårbilen av sina arbetskamrater.

Med Björns favoritutsikt, hälsingebergen, i bakgrunden tog vi alla farväl i den blå marseftermiddagen. Då hade barnens röda ballonger för länge sedan förenats med evigheten.